Det finns företag som kallar sig digitalt mogna. Och så finns M.J.V. – Myndigheten för Jobb och VPN. Här kan du antingen jobba eller vara uppkopplad. Men inte båda samtidigt. VPN är obligatoriskt, även när du redan är inne. Det är som att kräva pass i sitt eget vardagsrum.
M.J.V:s IT-policy är tydlig: ingen får åtkomst till det interna nätverket utan VPN. Inte ens på kontoret. Det spelar ingen roll om du sitter vid en stationär dator med fast kabel till serverrummet – utan VPN är du bara en främling med tangentbord. För att öppna Excel krävs inloggning via fjärrskrivbord, multifaktor, SMS-kod, blinkande nyckelbricka och muntlig ed till cybersäkerheten.
Det låter tryggt. Det känns som isoleringscell.
De anställda beskriver vardagen som ett val mellan två världar: antingen internet via kontorsnätet, där allting är spärrat utom väderprognoser, eller VPN, där man visserligen kommer åt sina filer men tappar kontakt med verkligheten. Slack dör. Teams fryser. Outlook vägrar leverera. VPN är en digital bunker med perfekt säkerhet men ingen luft.
En utvecklare berättar anonymt: “När VPN är på kan jag inte nå dokumentationen. När den är av kan jag inte nå koden. Jag jobbar numera med minnen”. En annan tillägger: “Det är som Schrödingers arbetsdag – jag är både anställd och avstängd”.
M.J.V:s interna kommunikationschef försvarar systemet med orden “säkerhet går före smidighet”. Det låter bra tills någon frågar varför man måste logga in via VPN för att läsa policyn om VPN. Den öppnas bara från insidan, som en digital Möbiusband.
För att skydda sig mot “överdriven åtkomst” har myndigheten dessutom infört nätverkszoner. En zon för internet, en för intranät, en för delad lagring och en för kaffeautomaten. Kaffeautomaten kräver också VPN. Flera vittnen har sett kollegor stå vid maskinen med laptop och dongel för att få brygga sitt morgonkaffe. Säkerhet är ett heltidsyrke.
Problemet eskalerade när någon upptäckte att VPN:en även blockerar den egna IP-adressen. Det vill säga: datorn får inte prata med sig själv. Teknikavdelningen kallar det “självreflekterande säkerhet”. Användarna kallar det “onsdag”.
När de anställda samlas på kontoret kallar de det inte längre för arbetsdagar, utan för ”mingeldagar”. “När vi är på kontoret minglar vi bara. Vi kan inte göra mycket mer än det”, säger en anonym anställd och rycker på axlarna. Git push tar tre minuter, Outlook tre timmar, och kaffeautomaten kräver fortfarande VPN.
Ledningen är stolt. I senaste interna nyhetsbrevet stod: “Vi har nu den säkraste infrastrukturen i Norden.” Samma vecka gick mejlen ner. Systemet fungerar bara om ingen försöker använda det.
Men M.J.V. tänker framåt. En pilot pågår där anställda kan begära “tillfällig anslutning utan VPN” via ett webbformulär – som förstås bara går att nå via VPN. Det är en form av digital asketism. Den som lyckas fylla i formuläret har redan bevisat sin lojalitet.
På frågan hur framtiden ser ut svarar en projektledare: “Vi vill skapa balans mellan säkerhet och användbarhet. Vi börjar med säkerheten.”